Lära sig prioritera

Har varit lite osynlig här några dagar nu men solen har gjort mej gott och det har av naturliga skäl blivit mindre tid framför datorn. I lördags var det riktigt soligt och vårfint väder så då passade vi på att göra en skoterutflykt tillsammans med grannarna och deras tre barn. Grillade korv, fikade och njöt av solen. Söndagen ägnades åt att vårstäda hemmet, byta gardiner, plocka fram påsksaker mm. Men säg den vår som inte ger bakslag?!;) Så idag snöade det rätt mycket och nu är det full vinter igen.

Men vädret spelade i och för sig inte så stor roll just idag. Min lilla goding vaknade nämligen i morse och klagade över magont och strax därpå kunde jag bara konstatera att det var en rejäl magsjuka som hon åkt på. Ska inte prata nämna ordet magsjuka mer nu för bara man tänker på det så känner man sig orolig i magen;)

...................................................
Läser mitt inlägg (raderna ovan) som jag nyss skrivit och ser att mina formuleringar från helgen låter mycket bra och förmedlar enbart en känsla av glädje. Men måste erkänna att så är det verkligen inte för mej när min ohälsa ständigt gör sig påmind. Såhär såg helgen ut ur ett annat perspektiv.

Jag kände på lördagen ett fruktansvärt tvång av att hemmet skulle vara vårstädat och att dagen borde ägnas åt storstädning. Men lilla godingen ville gärna ut på en prommenad och ta med sig fika i sin ryggsäck. Kaos i mitt huvud....ska jag göra det som jag ansåg som ett måste (städa) eller tillgodo se min dotters önskan.

Snabbt fattade jag beslutet att nä nu får det fan i mej vara nog med mina tankar som ska sätta stopp för mej att leva det liv jag vill. Jag vill inte sitta om något år och se tillbaka på mitt liv och se att jag prioriterat helt fel saker. Snabbt som ögat lovade jag min dotter att vi skulle göra en skoterutflykt tillsammans och grilla korv och att hon skulle få ringa och ta med sig en kompis (med fam). Hon blev eld och lågor och skuttade runt av glädje här hemma och började genast packa matsäck. Medans jag kämpade med mina känslor.

Känslan över att ha fattat "rätt" beslut och glädjen över att se min dotter så glad, samtidigt som ångesten ökade allt eftersom. Vad hade jag lovat! Skulle jag fixa att öht ta mej utanför ytterdörren, rädslan för ångesten och vad den kan ställa till med, dessutom planera något gemensamt med en annan familj, tänk om jag flippar ur och börjar tokgråta. Men eftersom detta blev snabbt påtänkt och inte planerats långt i förväg så var tiden att oroa sig på näst intill obefintlig tack och lov.

Väl sittandes på skotern och känna att nu är vi på väg gav en stor kick och stärkte självförtroendet rejält. Men efter en stunds åkande och jag insåg att vi är mitt ute i öde skogen långt ifrån närmaste bebyggelse, då kom den......Panikattacken som jag fruktat. När den känslan väl kommer så triggar den i sin tur igång sjukt många orostankar som tillsist blir en ond cirkel och allt accelererar på bara några sekunder. Orostankarna växer sig större och större och blir fler och fler. Paniken och dess kroppsliga symtom ökar och blir starkare. Hela jag håller på att gå sönder inombords men jag biter ihop som så många gånger förr och genomför det man tagit sig an.

Framme vid sjön så kunde jag inte alls koppla av och njuta. Vet ärligt talat inte alls om det var strålande sol hela tiden, kunde inte alls njuta av den sociala gemenskapen. Jag hade fullt upp med mina egna orostankar och längtan hem....hem till tryggheten. Så när vi kom hem igen var jag totalt slut på. Inte kunde jag heller släppa tankarna på att man "borde" vårstäda hemmet. Så för att kompensera så städade jag dubbelt så intensivt, snabbt, noga under söndagen. Vilket inte alls är bra...jag vet....suck. Så jag känner att min tanke om att våga prioritera är god. Men än är jag inte alls där.

Hoppas att du vågar prioritera det som faktiskt är viktigt i just ditt liv och som du stolt kan se tillbaka på om något år. )